I går var det dags för sista återträffen på Stressrehab. Med stort vemod ska tilläggas. Det var trevligt att återse alla i gruppen och även om det var sista gången på Stressrehab är det nu upp till oss om vi vill ses och stötta varandra i vardagen.
Inför sista träffen började jag tänka tillbaka på den resa som har varit och som faktiskt pågår ännu. Om jag jämför med hur jag mådde för ett år sedan, var jag sjukskriven på 100% och skulle få börja arbetsträna på ett nytt jobb. Jag hade hjärtklappning dagligen och var så otroligt trött hela tiden. Jag var arg och bitter över arbetet och hur vi behandlats. Jag skulle arbetsträna men aldrig någonsin sätta min fot inom ett pedagogyrke efter det.
Idag har jag ytterligare ett nytt jobb, även det som förskollärare,. Jag jobbar 80% och är inte sjukskriven. I höstas när jag började där så sa jag att jag ger det två månader sen söker jag mig vidare. Sagt och gjort! Två månader gick och jag satte mig ner för att skriva ansökan men jag kunde inte skriva ett ord. Det kändes främmande och obekvämt, trots att jag gillar att skriva och uttrycka mig i ord. Sakta men säkert började jag känna efter vad det var som gjorde att jag inte kunde skriva. Jag trivdes på mitt jobb!! Så enkelt var det! Känslan kom som en blixt, helt oväntat, men alldeles underbart!
I mitt mående har jag kommit till en form av acceptans. Jag har utmattningsyndrom men jag är inte min sjukdom! Stor skillnad enligt mig. Jag accepterar att jag kanske inte alltid kan vara med på saker för att spara min ork eller för att orken tagit slut. Förut kunde jag skrapa ihop lite ork och sedan få sota för det i efterhand i form av migrän eller ångest.
Jag kör avslappning varje dag på lunchen, vilket gör att jag orkar på ett helt annat sätt än tidigare. Även om jag tycker om mina kollegor, blir det gärna jobbprat på rasterna och det vill jag undvika. Genom att jag lägger mig i vilorummet så skärmar jag av mig och kan slappna av och ladda om.
Jag kämpar för att min resa ska fortsätta jag får utvecklas som individ mot ett sundare mående. En dag i taget!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar