Utmattningssymtom innebär att man har flera olika fysiska och psykiska symtom som man kan få av långvarig stress. De psykiska symtomen kan yttra sig som koncentrationssvårigheter eller minnesstörning, nedsatt förmåga att hantera krav eller tidspress, känslomässig labilitet eller irritabilitet, sömnstörning, påtaglig kroppslig svaghet eller uttröttbarhet. Fysiska symptom vid utmattningssymtom kan vara värk, bröstsmärtor, hjärtklappning, mag-och tarmbesvär, yrsel eller ljudkänslighet.
Om balansen mellan aktivitet och återhämtning rubbar, dvs att aktiviteten ökar och återhämtningen minskar eller nästan helt uteblir föreligger risk för utmattningssymtom.
I mitt fall var aktivitetspåslaget enormt på mitt arbete, vilket ledde till att jag hade hjärtklappning varje kväll och ett hårt tryck över bröstet, ibland hade jag svårt att somna och ibland vaknade jag efter en stund och kunde inte somna om. Jag började glömma viktiga saker och jag hade svårt att koncentrera mig på en sak i taget. ofta satt jag framför tv:n med mobilen i handen och gärna en aktivitet till. Läsa en bok, var aldrig aktuellt vid denna tidpunkt, trots att jag alltid har älskat att läsa böcker, men koncentrationen att sitta still fanns inte. Först förstod jag inte vad det var som hände med min kropp. Jag minns att jag satt på ett viktigt möte, i mitt knä har jag datorn som jag antekcnar på. Helt plötsligt känner jag att jag håller på att svimma, vilket jag inte gör, men hjärtat börjar bulta snabbt och hårt och det känns som jag ska dö. Jag gick hem från jobbet och jag känner att när jag går hem så kommer jag inte att fixa att hämta min dotter på Föris, för hela min kropp känns "skör och darrig", så jag ringer min Pappa som hjälper mig att hämta. Sen händer samma sak hemma som på mötet tidigare under dagen, det känns som jag ska dö, allt snurrar och pulsen är hög. Jag fattar ingenting och nu när jag skriver kommer jag inte i håg om jag stannade hemma nästkommande dag eller inte. Förmodligen inte.... Vid ett annat möte, också det på jobbet känner jag hur pulsen slår allt snabbare men jag uppfattar det som att det är en reaktion på de känsliga ämnen vi behandlar på mötet. Jag kommer i håg att jag tänker "får jag inte frisk luft snart så kommer jag dö". När en kollega till mig säger att "jag har klappat ihop" börjar jag ana att det förmodligen är ångest. När tillslut kraschen kom och jag blev sjukskriven så kunde jag inget annat än att sova. Det var en trötthet som inte gick att sova bort, ungefär som när man är i början av en graviditet.
En tid senare fick jag möjlighet att börja på Stressrehabilitering och det är det bästa jag gjort för mig själv i hela mitt liv! I skrivande stund har rehabiliteringen avslutats, så det är nu det verkliga jobbet börjar.
