Jag gick i fällan. Direkt! Det här med att ta det lugnt och inte förhasta sig med saker jag tar för mig. Att starta en blogg var mycket mer känslosamt än jag först trodde. Många minnen och en ilska över sakers tillstånd gjorde att jag fick blogghäfta, typ. Nu, när jag fått lite distans till både bloggen och det jag varit med om, tar jag upp tråden igen. Jag tar det för vad det är, och mottot att ta en dag i taget hoppas jag kommer synas här med. Visst har jag planer med bloggen, men en sak i taget. För jag vill ju sprida kunskapen om utmattningssyndrom, psykisk ohälsa och arbetsrelaterad ohälsa och som ett led i det hjälpa andra.
Nu kör vi!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar